Dagens tanke - Mitt tempo & min balans!

Jag skrev för några ord sedan orden:

”Livskvalitet för mig är välbefinnande och jag upplever välbefinnande när jag är stimulerad, engagerad och motiverad. Jag är en människa med många intressen och stort driv så av den anledningen är inga problem att hitta ett välbefinnande. Ibland är det istället så att jag måste stanna upp. Jag måste stoppa mig själv. Framförallt måste jag stoppa alla intressanta saker som inspirerar mig och jag måste stoppa allt jag vill göra. Det jag behöver allra mest då är att hitta tillbaka till fokus på stillheten och närvaron.”

Jag tappar nämligen stillheten helt och hållet i den fart jag har när jag virvlar fram så där fantastiskt inspirerad och engagerad. Jag tappar även förmågan att känna av kroppens behov. Jag känner inte när jag är trött. Jag känner inte när jag behöver äta eller ta en paus. Jag som brukar säga att jag inte är fokuserad. När jag är inspirerad är jag så fokuserad att jag tom tappar mig själv liksom och därmed mitt varande. Det är som om stora ”Utföraren” i mig går igång och hej och hå nu skall det bli klart här skall ni se..........

Jag kämpar med min personliga tendens att vara nyfiken på i princip allt och alla, min vilja att ge till andra och att omgående få väldigt många underbara och inspirerande ideér som alla givetvis måste förverkligas genast - livet kan ju ta slut! Jag letar efter min egen balans mellan att göra och vara. Hur vet man det? Vilken är min balans? Mitt tempo? Hittar jag inte denna balans förlorar jag mitt underbara välbefinnande i den stress jag själv har skapat av att vara så inspirerad. Den stress som på så sätt har mitt välbefinnande som motor men samtidigt äter upp det. Spooky. Då kan man tala om en cirkel som går runt runt eller hur?

Jag har lärt mig signalerna på att snurrar för fort. Då blir jag trött, retlig, tung i kroppen, blockerad liksom och humöret är inte direkt på topp. Det sker oftast när ekorrhjulet rullat på i lite för hastig takt en tid utan att jag reagerat nämnvärt. Min kropp reagerar men den lyssnar jag ju inte på i det läget tyvärr. Det kan vara jag själv som haft många ideér men det kan också vara en anpassning till en annan persons tempo och vilja bara för att jag inte vill göra någon besviken eller arg.....

När det känns så är min första instinkt idag, oftare än förr iallafall, att stanna upp, kliva ur mig själv och titta med en utomståendes ögon på hur det ser ut i mitt liv. Oftast blir jag förvånad över hur fullproppat det är. Jag jobbar ju inte heltid och jag är ju egen företagare som styr min egen tid!

Nästa sak jag behöver påminna mig själv om är ”det lilla i livet” som tex ett spontant samtal till lilla mamma över en morgonkopp kaffe. Förlåt mamma det var länge sedan jag vet. Jag behöver påminna mig om tillvaron som finns där bakom allt görande och jag behöver påminna mig om gemenskapen och kärleken i det stora varandet. Jag behöver säga till mig själv att jag har tid. Jag har all tid i världen!

Idag vet jag att det var denna onda cirkel i kombination med mina personliga drag; nyfikenheten, vitaliteten, otåligheten och snabbheten som raka vägen tog mig till de sjukdomar jag har råkat ut för i mitt liv. Nu har jag, vill jag säga, tack vare dem och pga dem fått och varit tvungen att lära mig att balansera detta med stillheten och engagemanget.

Men nu känner jag verkligen tecken på att jag kommit in i steg 2 i denna utveckling.

Nu när jag lärt mig att hitta min balans och varva stillhet och engagemang, måste jag för att respektera mitt tempo, ofta agera ”bromskloss” i projekt jag genomför tillsammans med andra. Det kan vara tillsammans med min man, med samarbetspartners, med uppdragsgivare, med vänner.... Ja det finns tom de som varit vänner med mig och gått sin väg pga att jag idag försöker respektera min balans och mitt tempo.

Men var det äkta vänskap då eller var jag deras motor?